I mitt knä finns nu ett val angående min yrkeskarriär, i första hand gäller det en praktik inom min utbildning men jag känner att det är ett viktigare val än vad de föreläsare som är involverade i vår val process försöker framställa för oss studenter. Vill jag bli kurator, ja, det är en yrkesgrupp som jag av egen erfarenhet kan känna svikit mig som barn i grundskolan och ungdom på gymnasiet. Jag undrar var ni fanns när jag inte fanns i skolan, i skolan? Ja rimligtvis var vi inte på samma plats rent fysiskt och inte heller verkade det finnas en vilja att träffas på ett mer subjektivt plasn heller, det jag känner idag är att ni ignorerade en ungdom som uttryckligt sa genom klädsel och uppförande att jag behöver hjälp för att komma in i er gemenskap. Trots att jag idag är tretittiotvå år och först nu har fått den hjälp jag sedan jag var barn behövt, är jag stolt över att jag sände ett budskap till alla runt om att här står inte allt riktigt rätt till, jag är glad över att jag trots enskildas reaktioner över mitt utseende och politiska framhärdade i budskapet “jag mår inte bra, hjälp mig”. När jag idag tittar tillbaks ser jag den jag var för alla, skinnhuvet, som mer mogen än vad jag någonsin tidigare gjort. Missförstå mig inte, de politiska värderingarna satt inte djupt och det är inte de jag syftar på, jag talar om en ungdoms budskap till samhället och vuxna om att jag finns trots att jag inte kan kommunicera med er som ni vill, på erat sätt. Det var detta jag uttryckte, men jag kunde inte be er hjälpa mig för jag hade inte de sociala resurser som krävdes för att be någon tillittsfull om hjälp. Om jag gör min praktik som kurator på en skola, kommer jag lyssna, se och känna vad det är ungdomarna vill kommunicera till mig som vuxen med den enda premissen att det är en människa som behöver en vuxen att tala med då familj och vänner inte riktigt förstår eller saknar resuserna att hjälpa den de förstår ber om hjälp, om än i ibland svårtolkade budskap.