Tänker om vad vi kan veta och vad vi tror, är att tro bara att förknippa känslan av framåtskridande i jaget med sina handlingar. Jag tror, vill jag påstå att vi kom fram till någonting som färödlade det som var innan och på ett vis talade om något som kommer i framtiden. Det handlar bara inte om jag, men om oss alla och det vi tillsammans beslutar oss om att åstadkomma medans vi lever.  Det kan handla om att spela fiol för tusen människor som betalat några tusen till för att förnimma dina fingrars samspel med stråke och strängar. Ibland handlar just du, framåtskridandet och känslan av att ta sig in på ett allmänt bibliotek med din rullstol utan några besvär. Någon gång handlar det om att bara hålla huvudet över vattnet fem sekunder innan någon eller du själv trycker ditt huvud under ytan för en stund igen. Då handlar det om att kämpa, att inse att alla är som du och jag, att alla är här för samma ursprungliga uppgift. Att få andra människor att få känna, se och höra. Förnimma varandra.