Ett rött täcke av blod över den dagsgamla skaren som svävar över de frusna grässtråna, under. En hint om att något är skadat, förblödande och kanske, den svarta  rubriken bekräftar, döende till slut död.

Från pölen ute på gräsplanen en tunn strimma av röda droppar ledande in i de av löven svikna grenarna.

Fotot i tidningen får mig att rysa, vi gör inte så, mot varandra försöker jag intala mig på allvar. Men enligt rubrikerna är hon död, enligt vännerna i en ring runt platsen så är hon död, för familjen hon inte kom hem till är hon inte närvarande längre, inte vid liv. Jag tänker att hon kanske ändå är död, och att vi gör så mot varandra.

Hon hette Nancy säger rubrikerna, de nästan skriker, NANCY, NANCY till oss som fortfarande lever och tänker att det som har hänt inte ska hända.

Läser mer, polisen är intresserad av en Pommac flaska som tros ha använts som tillhygge vid mordet.  Tänker att det är nog bra med stränga vapenlagar, om man komme rpå idén att döda någon med en flaska Pommac, så sparar nog lagarna många liv i vår uppfinningsrikedoms anda.

Undrar varför och hur uppfinningsrikedomen kom att intervenera så dramatiskt i så många andras liv, så många som nu sörjer den dödas bortgång.  Hur misslyckas inte samhället med en del av oss, och varför gör det det? Kan vi på ngt sätt ändra på detta?

Jag tror det, sannolikheten för det är nog ganska bra menar jag, tänker på ordet utopi, en Guatemelansk vän sa att vi i Sverige har byggt ett utopiskt samhälle. välfärd åt alla sa han, jag håller med till viss del vi är på rätt väg men vi är inte där än. Vi är noginte där än, undrar hur vi kan ta oss dit, och hur vi kommer göra det, för det kommer vi väl göra…