“… om vi vi bruket av våra sinne förblev fullständigt passiva, skulle det inte finnas någon förbindelse mellan dem. Det skulle vara omöjligt för oss att inse, att den kropp vi berör, och det föremål, vi är, är identiska. Antingen skulle vi aldrig förnimma något utom oss själva, eller också skulle det för oss finnas fem förnimbara substanser, vilkas identitet vi inte kunde uppfatta”.

I samhhällsvetenskaplig kurslitteratur drivs tesen att samhället är individen och individen samhället, som två oskiljaktiga delar. Som samhället inom samhällsvetenskaperna, betonas instutionerna, statens angelägenheter, förvaltningarna ocg tjänstemannaskapet inom det offentliga.
   Det är ju rätt så, i enlighet med att eleverna på en samhällsvetenskaplig institution gjort ett fritt  val, om en programmering av sig själva i aktuell riktning. Som en hundägare vill bli veterinär, eller ett barn som farit illa under sin uppväxt, vill hjälpa andra barn genom att bli socionom eller psykolog.
   Jag studerade tre terminer på universitet, och skall efter ett studie uppehåll fortsätta fyra till för att bli färdig socionom. Studieuppehållet är det andra under, under min korta akademiska karriär. De kom till av olika orsaker vars grund var bristande livserfarenhet, därför arbetade jag inom olika yrken under det första uppehållet för att “ta igen” och vara mer förstående för de teorier som framlades på universitetet. För jag hade inte kunskap nog att kunna applicera dem på verkligheten,  som jag upplevde den just då. Mina händer hade inte rört, det känslorna sa att de ville röra, jag hade begränsningar, främst när det gällde andra människor som sexuella partners.
   Mer eller mindre, skulle jag kunna medge att det för mig fanns  “fem förnimbara substanser, vilkas identitet vi (jag) inte kunde uppfatta”, för att använda Rousseau`s citat i jag form. Kanske kan den första delen i citatet inte användas utom den senare, men jag föröker.